Mitt första råd för folk som vill lära sig något nytt eller göra en förändring är att sätta mål. De kommer att få det att bli gjort. Hade jag satt mål i min ungdom hade jag förmodligen kommit snabbare fram till dit jag ville komma, men det tog mig många år innan jag började se målmedvetet på mitt liv.
Nyår 2004 köper jag mig en blank bok. 2003 har passerat och jag är inte säker på vad jag gjort. Logiskt vet jag att jag har jobbat, separerat, varit ute och festat lite mer än jag borde, skaffat en lägenhet som jag trivs i, ett jobb jag älskar och säkert massa andra saker. Men känslan är att jag inte gjort något och att jag inte har någon aning om vad jag vill göra. Jag är då trettio år drygt och rädd för att inte göra något med mitt liv.
Den blanka boken ska bli en dagbok, så jag i slutet av 2004 ska kunna titta tillbaka och veta vad jag har gjort. Men för att den inte ska vara fylld av saker som är ingenting för mig sätter jag mig och funderar. Jag gör en lista på vad jag skulle vilja ha gjort med mitt liv, saker jag vet jag skulle räkna. Uttrycket som används i USA för det är ”bucket list”, saker man vill pricka av. Det blir obegripligt stort och för mycket att göra under ett år, trots att jag tycker att jag håller den jordnära och realistisk. Det är inget galet som att rädda världen, bota cancer eller bli löjligt rik. Fast det står något ännu svårare. Det står ”var lycklig”. Det kommer ta rätt många år innan den punkten är konkret och jag vågar bocka av den.
Jag bryter ned listan jag har, bestämmer mig för att tre små mål på ett halvår kan vara lagom. Gör en plan som jag lovar att checka av med mig själv till sommaren. Ett av målen är ”lära mig att dansa”. Realistiskt borde målet varit att börja lära mig dansa, så snabbt går det inte att kunna säga att jag kan det, jag var rätt hopplöst omusikalisk och saknade helt taktsinne, men det var första gången jag satte mål så jag har förlåtit mig och lät målet att lära mig dansa stå kvar i två år.
I efterhand är jag nöjd med att ha vågat sätta det som mål så tidigt. Det är mycket enklare att sätta mål som man känner att man kommer ha lätt för. Dessutom tycker jag vanligtvis om lätta mål som jag är säker på att klara av. Men inspirerad av att varit på någon anställningsintervju och fått den klassiska frågan om vad som var mina svaga sidor. Jag var dålig förbered och hasplade ur mig att jag inte kunde sjunga eller dansa innan jag kom in på något som kunde vara relaterat till jobbet. Efteråt fanns känslan av att det kändes fel att ha saker man inte kan över huvud taget, trots att de flesta kan det i vuxen ålder. Alla borde kunna lära sig, även om man kanske inte kan bli bäst på allt. Jag kunde då inget musikaliskt. I min stora lista finns tre musikaliska mål som jag inte trivs med att jag inte kan.
Dansa (primärt är min tanke tango)
Sjunga (helst gospel, det verkar vara så fullt av livsglädje)
Spela något instrument (här finns drömmar om saxofon eller kontrabas, inte säkert varför det är instrumenten för de manliga rollerna i ”I hetaste laget” filmen med Marilyn Monroe, Tony Curtis och Jack Lemmon där killarna gömmer sig för maffian genom att klä ut sig och gå med i en damorkester)
Att det blir just dans först beror dels på att jag frågade en vän som är musiklärare om var jag skulle börja och hon tipsade mig om att det jag lär mig om takt när jag lär mig att dansa kommer vara ett stöd för när jag vill lära mig det andra. Sedan har jag flera vänner som kan tipsa om danskurser. Däremot får tangon vänta, jag har lärt mig lite tango också många år senare, det blir istället Lindy hop, det är det som folk jag känner dansar och det känns mycket enklare att lära sig något när man har folk man känner att bjuda upp. Och så älskade jag redan musiken, vilket gjorde träningen trevligare. Vad jag valde var mycket mindre viktigt än att jag valde. Att kunna dansa har haft mer trevliga fördelar än jag hade räknat med, men det viktiga var att jag resonerade om varför jag ville göra det och hur jag skulle börja. Mål i all sin ära, men man kommer ingen vart utan en plan för hur att uppnå dem.
Jag har efter det fortsatt att sätta mål för varje halvår, oftast just tre stycken. Ibland väldigt konkreta, ibland svåra att mäta. Det år som jag var föräldraledig för andra gången skrev jag som mål ”vara superpappa minst 90 % av tiden”. Det var bara jag som kunde svara på om jag lyckats med det. Man kan tycka att min fru, eller min treåriga son eller ettåriga dotter borde vara jury, men målet var att jag skulle kunna summera halvåret och inte ångra någon tid som jag inte njutit med att vara med barnen. Jag tror att de flesta som haft ett barn i trotsålder kan känna igen sig i att det kan vara svårt att njuta varje sekund. Men när jag påminde mig blev det lättare.
I år är så klart dessa mail med på min lista. Listan som jag skrev från början med allt jag ville hinna med under mitt liv har jag redigerat. Många saker har jag också haft förmånen att kunna bocka av. En del stora saker jagar jag fortfarande, några har tillkommit, några har jag strukit för att jag insett att mina prioriteringar har förändrats. Bo utomlands kändes viktigt då, nu känns det väldigt avlägset, men kanske kan det vara aktuellt igen någon gång när barnen har flyttat hemifrån och jag är pensionär.
Vitsen med ett mål
Om jag funderar på om mål verkligen behövs för att leda folk framåt, brukar jag påminna mig själv om Steven Bradbury. För er som inte vet vem Steven Bradbury är, så är han Australiens främsta vinterolympier. Detta trots att han aldrig egentligen varit bäst i sin sport. Men Steven gav aldrig upp. Han hade mål och kämpade på. Steven gav inte upp trots flera livshotande skador. En skallskada och en kraftig blödning efter att ha fått en skridsko i sig kunde släckt hans liv. Men skadorna avskräckte honom inte. Hans mål var ett individuellt OS. Han hade i sitt tredje OS varit med två förhållandevis framgångsrika gånger i lag.
Ibland peppar jag mig själv genom att se om hans mest kända lopp. Han hade äntligen fått ställa upp individuellt och inte bara det, han hade nästan magiskt kommit ända till finalen i short track i Salt Lake City, sporten där folk åker runt på isen i en bunt varv och ska gå först över mållinjen. Stevens resa till finalen har haft tur med sig. Han hade inte varit där om det inte varit för diskningar och fall. Men han är där och nog nöjd med det. Strax efter start är han även hopplöst efter alla andra. Men i sista kurvan händer det magiska. Alla faller. Alla utom Steven som är så långt efter så han inte dras med. Han har inte gett upp, han har gjort sitt bästa och det räcker för att han ska skära mållinjen innan någon annan har hunnit upp eller glidit över den på mage. Han reser händerna i en segergest i stor förvåning. Än idag är han den enda från Australien som tagit ett guld i ett vinter-OS.
När folk frågar hur det känns att tagit ett guld på ett sånt sätt, svarar han i efterhand, att det var för lång och trogen tjänst.
En uppgift för dig
För mig påminner det om att man inte behöver ge upp. Man måste inte vara bäst. Men sätter man mål kommer man längre. Så jag fortsätter med mina livsmål, jag fortsätter med halvårsmål. Och då och då gör jag även kortare mål.
Nu vill jag ge dig en tanke och kanske en uppgift. Sätt dig ned och lista vad du har för mål.
Vad är viktigt för dig och du kommer ångra om du inte har gjort.
Var både drömmande och realistisk, allt får plats på listan.
Rangordna och prioritera vad du vill ta tag i nu.
Och ta tag i det, sätt upp delmål, inte för allt, men för det som du vill sätta först just nu.
Lova dig själv när du ska vara klar med det.
Tänk efter så att du har drivkrafter som hjälper dig och du kan lita på, målet måste vara så tydligt att du kan påminna dig om vart du vill och få energi av den tanken. Ha hellre delmål om slutmålet känns för långt bort för att nå.
Sätt gärna också handlingar och deadlines längs med vägen.
Ibland kan man vilja ha en kompis som manar på, andra vill ha det här för sig själv, oavsett om det ska vara något du gör helt utan stöd eller du tar någon till hjälp att påminna dig, sätt en deadline i kalendern och börja nu!
När du har en egen metod för att hålla koll på ditt liv och dina mål, så du kan fråga dig själv när du blir gammal vad du har gjort. Då kommer det vara för sent om det är något du ville ha gjort men inte har gjort det. För mig var mycket 2003 så, men idag är det väldigt sällan jag känner så. Och när jag känner så är det för att jag prioriterat det på ett sånt sätt.
