Nu kan du sitta med en lista av saker du är bra på där ett par av sakerna inte känns som speciellt trevliga. Med stor sannolikhet har du några bra sidor som om inte annat kan vara otrevliga i vissa lägen. Och vad är egentligen fel med att vara otrevlig?

Du kanske funderar på vad att göra om du är otrevliga. Eller läst vad jag just skrivit och tänker att det är nog ingen som vill vara en otrevlig person eller som ser sig att vara det. Och jag tror ingen är det. Men alla kan vara det i stunder.

Min mor är underbar som jag hoppas alla mammor ska vara. Men finkänsligheten har inte varit hennes starka sida. Hon är ett sant barn av trettiotalet och väldigt praktisk. Lösningar ska vara förnuftiga, möbler gärna fina, men framförallt praktiska. All mat ska man kunna laga från grunden, det kanske tar längre tid, men det blir nog bättre så. Barnuppfostran har hon inte hämtat från 30-talet, utan varit inspirerad av 60 och 70-talets pedagogik. Men 30-talets ande har funnits kvar någonstans i bakgrunden. Att inte ta för stor plats. Jag har självklart fått massa beröm när jag växte upp, men också massa tankar om vad jag skulle förbättra. På sjuttiotalet hade inte heller alla teorier om hur man skulle uppfostra med uppmuntran slagit igenom.

Vi har pratat om det jag och mamma. Men jag hade hunnit fylla 30 drygt innan jag insåg att jag kunde be henne försöka se mer av det positiva när hon pratade med mig. Det kändes när jag sa det som naturlig feedback och lite konstigt att jag inte kommit på att berätta det för henne tidigare.

Hennes första svar var att det inte gick, att det var så hon var uppfostrad och att hon var för gammal för att lära om. Men någon vecka senare kom hon tillbaka och sa att jag hade rätt. Konkret feedback fungerar ofta så. Om man reflekterar över vad personen gör och hur man själv påverkas av det, istället för att lägga på några värderingar. Hade jag sagt att hon gjorde fel som bara såg det negativa, eller ännu värre bara sagt att hon var så hård och kritisk, hade det förmodligen inte gått fram lika bra. Nu sa jag att jag skulle bli gladare om hon kunde ge lika mycket positiv feedback som negativ och när tanken hade fått smälta in bytte hon ett beteende som hon haft i sjuttio år.

Mamma är inte den typiska otrevliga människan, men det gav mig en tanke på att de nog måste tänka likartat. Jag har prövat att säga till kollegor när jag upplevt dem som otrevliga. Svaren har ofta varit i stil med:

”det är sån jag är”

”jag tror man ska vara rak och ärlig”

”lite sånt får folk ta – har du ingen humor”

Finkänsliga jag tänker så klart att jag måste kunna anpassa mig till hur de tänker och agerar. Men så finns en röst om att vi borde mötas i mitten och kompromissa. Och en annan tanke om att de borde förstå att de uppfattas som otrevliga. Två personer som båda vill vara raka och säga vad de tycker upplever varandra som trevliga, krocken kommer först när de gör det mot folk som vill ha allt inlindat. Och det finns säkert tillfällen när någon tänker att personen som vill ha allt inlindat och säger saker med stor försiktighet är otrevlig som får allt att vara så omständligt och inlindat.

Jag tror inte någon har som mål att vilja uppfattas som otrevlig. Men många tror att de får ett bättre resultat om de är lite otrevliga, rakare, buffliga, står på sig även om det leder till konflikter. Men jag vet att det inte alls behöver vara någon konflikt bara för att man står på sig.

När jag jobbade i butik fick jag reklamationer. De framfördes på olika sätt, en del stormade och skällde, andra var ödmjuka och trevliga. En gång var det en kvinna som var så otrevlig så alla andra kunder i butiken kom fram efteråt för att uttrycka sin sympati till mig.

Personal i butiken är likadana, men tränas oftast (även om man inte alltid kan tro det) i att alltid vara artiga och trevliga. Det finns något väldigt befriande i att ”lägga sig på rygg” när någon kommer in och gormar. Är jag trevlig och tar på oss hela skulden har jag snabbt avväpnat personen. Någon enstaka gång har jag till och med kunnat ana att kunden nästan blivit sur över att inte få skälla vidare på mig.

Jag önskar att jag kunde säga att alla fick samma service, men de som var otrevliga upplever nog att de har vunnit. Det är målet för oss som jobbar i butiken, vi vill mest bli av med dem och att de ska gå därifrån och inte prata skit om oss. Men de märker nog inte att de som kommer in och är trevligare också får igenom sin vilja. Och är det någon som jag ger en liten extra bonus till är det dem.

Jag kan troligen få den sura kunden att gå från att prata skit om oss till att hålla käft. Men jag kan förmodligen få den trevliga att gå från att inte prata om felet till att berätta för alla vilken bra service den fått.

Själv lägger jag inte mycket värde i när de som ofta klagar gör det, men när de trevliga säger att ett ställe är bra lägger jag mer vikt vid det. Därför mutar jag hellre glada kunder än ger bonus till de sura.

Det är inte något konstigt med aggressionerna, det är kopplat till att vår hjärna är samma som urtidsmänniskans och ser vilddjur överallt. Att klaga är något som ligger nära vår vilja att slåss. Men du kan hitta andra utlopp för det än att skälla ut någon. Ofta är det nog också så att vi bär med oss den vilja från något tidigare som har hänt, vi har inte gett utlopp för vår inre urtidsmänniska att fly eller slåss och det antingen sipprar ut i ett evigt klagande, eller exploderar i plötsliga utbrott, ofta på den som fick bägaren att rinna över, även om just den handlingen kan ha varit pytteliten i sammanhanget.

Fundera på vad du gör som kan vara otrevlig och om du tror du får rätt resultat av det. Medvetenhet är ett första steg för att kunna ändra på ett beteende som kan uppfattas som otrevligt. Belöningen kan upplevas som svår att mäta, den kommer att komma i små förändringar av hur folk bemöter dig. Och förändringen kommer inte heller ske över en natt. När du hittat vad du gör som kan vara otrevligare än du menar måste du medvetet jobba med det över tid.

I barnuppfostran har det blivit väldigt tydligt för mig. Kan man få godis genom att lägga sig ned och skrika eller be snällt, mina barn prövar båda metoderna. Ofta är svaret att det inte är lördag kommer inget av det fungera, men när något fungerar är vi noggranna med att se till att det är när man ber snällt som man får det man vill och aldrig när man skriker. Vi har till och med diskuterat om man ska få något man vill för att man slutat skrika, det tar inte bort skriken. Vi gör det i första hand på kort sikt, vi vill att barnen ska skrika så lite som möjligt. Men det har även gått en tanke på att vi lär barnen på att i livet de får bättre resultat om det är trevliga.

Det kan vara svårt att själv märka om man skulle kunna få bättre resultat över att ändra ett tvärt beteende, ibland är det inte ens lätt att veta vad man gör som av andra uppfattas som surt eller ohövligt.

En reflektion som kan vara bra att göra, gärna direkt, men annars i efterhand, är om ens reaktion är i proportion till händelsen. Det vill säga att det jag reagerade på är lika stort, viktigt eller farligt som det jag ger utlopp för. I stundens hetta känns det ofta större för att man har byggt upp tankar eller oro. Extra tydligt när det gäller ens barn – när jag hör tonårsföräldrar explodera på sina barn för att de har kommit hem för sent och inte hört av sig, kan jag höra på deras röst allt otänkbart de redan i sitt inre har sett hända sitt barn. Reaktionen gäller oftast den tanken och inte hur verkligheten faktiskt ser ut. Vi ventilerar det värsta tänkbara scenariot, inte det som faktiskt har hänt. Det är naturligt, även om det nog tas in bättre om vi lugnar oss och förklarar lugnt och pedagogiskt. Mina barn tar mig på mycket större allvar när jag förklarar något långsamt och på stort eftertryck. Samma sak mellan vuxna människor, det är svårt att skälla ut någon som behåller lugnet. Att samla sig själv kan vara effektivt för att komma ut från konflikter. Sedan är det klokt att om man inte hann reflektera i tid, men inser vad man har gjort i efterhand, inte låta kunskapen gå förlorad utan be om ursäkt.

Akademikern i mig vill gärna lyfta fram mer bevis. Kollar man i näringslivet lyfts många fram som varit otrevliga och buffliga från verklighetens Jan Stenbeck till fiktiva personer som Joakim von Anka. Men när jag började lista kom lika många namn upp på folk som haft en trevlig sida som en del av sitt varumärke, från Gandhi till Steve Jobs. Främst märkte jag att de var mer aktuella. Kollar man i historien är det många framstående personer som inte alls varit trevliga, men de har ofta även haft våld som ett verktyg.

Jag tror att vi går mot en värld där trevligheten blir viktigare, att vi väljer vilka vi gör affärer med utifrån ett perspektiv av vad det också säger om oss. Eko och fair trade har exploderat i utbudet, det stödjer min tanke om att det här är början. Och så kan du alltid fråga dig själv, vill du upplevas som trevlig eller otrevlig. Om du vill vara en otrevlig människa, sluta genast läsa den här mailen och rekommendera dem till någon du tycker riktigt illa om.