Det finns undersökningar på att vi kommunicerar mer med vårt sätt än med orden. Enligt vad jag tror är den mest citerade undersökningen, som gjordes av Albert Mehrabian, så skulle det vara ord som stod för 7 % av vad som uppfattades, betoning och tonläge 38 % och ansiktsuttrycket hela 55 % även om han menade att detta endast rörde sig om när man pratar om känslor i väldigt specifika omständigheter och siffrorna inte är en sanning i sig. Men jag tycker det går att se att de pekar på en trend att orden inte är allt.

Studien används ofta som bevis på att det vi hör är så mycket mer än bara orden. För mig stödjer det varför vi skulle ha enklare att vilja umgås med folk med samma stil som oss själva. I slutna grupper vet vi också vad vi menar med varje begrepp, men dessa kan betyda olika saker mellan grupperna. Likheten skapar en enklare kommunikation i en grupp och med grupptillhörigheten signalerar vi vilken grupps jargong vi har.

När jag skulle skriva min magisteruppsats ville jag forska på hur folk använde små grepp för att visa vem de var i vardagen. Min handledare tyckte det var utmärkt och föreslog att jag skulle inrikta det på ungdomar, för det ”sysslade” inte riktiga vuxna med. Jag tyckte det var ironiskt sagt av en man som seriöst till vardags bar fluga, tio år innan det blivit modernt. Just handledarens egen klädsel andades akademiker. Eller för att vara exakt, svensk akademiker.

Jag var med på ett seminarium i kommunikation och alla utländska föreläsare hade kostym och slips, den som kom upp slarvigt klädd i jeans och t-shirt var den enda svensk som pratade. Klädkoder är inte universella, utan sätts i de sammanhang som du rör dig oftast i. Även en akademiker kan missa att han bryter mot alla internationella normer när han ställer sig och talar klädd i jeans när alla andra har kostym. Det är alltid bra att undersöka i förväg vad som är rätt ”språk” för dig om du hamnar i en för dig okänd kultur.

Min uppsats blev inte klar, innan jag hunnit skriva färdigt hade jag blivit anställd och chef på ett av företagen som jag hade studerat för min uppsats. Men jag hade redan känt att jag fått rätt i att man använder små signaler i sin stil, vare sig man är medveten om det eller inte.

När jag började föreläsa anammade jag snabbt vad jag kallat media-kostymen. En skjorta, kavaj och blåjeans. Det sägs att det var nyhetsuppläsarna i tv som började med kavaj och jeans, då ingen såg i tv-rutan vad de hade på sig för byxor. För mig var valet genomtänkt och praktiskt, jag var sällan överklädd och aldrig för enkelt klädd. Enda stället som jag klädde upp mig ett steg till var när jag besökte Handelshögskolan. Då smälte jag in bättre genom att ha på mig full kostym och slips.

Men jag vill fortfarande visa vem jag är. Det kan jag lätt göra med små medel. Få märker om jag har ett par Dr Martens eller Getta Grip på fötterna, klassiska skor för punkare, men ser normala ut till kavaj. Då håret inte riktigt finns kvar, kan jag göra mycket med skägget, men bara att jag har det och rakar det lilla hår som fortfarande växer säger en del om min stil.

Märken säger mycket, även om det ofta inte ens ska synas. Än mer säger det att kläderna har god passform. Här finns det motsägelser, det är inte alltid ens kropp passar i det man vill ha. Jag kompromissar alltid till vad som passar mig. Dels av bekvämlighet, men man kan vänja sig vid de mesta former av kläder – när jag arbetade i kostym varje dag slutade jag snabbt ens tänka på slipsen.

Och om jag har använt stil och kläder som exempel, så är det fortfarande lättare än vissa andra former av kommunikation. Humor varierar kraftigt mellan kulturer och även inom kulturella sfärer. Har sett en chef som gillade att vara ironisk och trodde alla andra uppskattade hennes skämt, men istället skapade hon varje gång hon skämtade en frustration hos dem hon pratade med.

Om vi ska återvända till Albert Mehrabians tes om att i vissa lägen så är den ordlösa kommunikationen viktigare budskapsbärare än orden själva och jämföra det med alla missförstånd som kan uppstå när vi skriver till varandra istället för att prata. Hur snabbt dialoger på nätet kan spåra ur, då vi läser in andra budskap än de tänkta i det som skrivs. Det blir en självklar följd om man plockar bort delar av kommunikationen.

Det yttre är lätt det man tänker på som det viktiga första intrycket. Men idag kommer det ofta redan innan man träffat på folk, till exempel i hur du svarar i telefonen eller din mailsignatur.