Det finns undersökningar på att vi kommunicerar mer med vårt sätt än med orden. Enligt vad jag tror är den mest citerade undersökningen, som gjordes av Albert Mehrabian, så skulle det vara ord som stod för 7 % av vad som uppfattades, betoning och tonläge 38 % och ansiktsuttrycket hela 55 % även om han menade att detta endast rörde sig om när man pratar om känslor i väldigt specifika omständigheter och siffrorna inte är en sanning i sig. Men jag tycker det går att se att de pekar på en trend att orden inte är allt.
Studien används ofta som bevis på att det vi hör är så mycket mer än bara orden. För mig stödjer det varför vi skulle ha enklare att vilja umgås med folk med samma stil som oss själva. I slutna grupper vet vi också vad vi menar med varje begrepp, men dessa kan betyda olika saker mellan grupperna. Likheten skapar en enklare kommunikation i en grupp och med grupptillhörigheten signalerar vi vilken grupps jargong vi har.
När jag skulle skriva min magisteruppsats ville jag forska på hur folk använde små grepp för att visa vem de var i vardagen. Min handledare tyckte det var utmärkt och föreslog att jag skulle inrikta det på ungdomar, för det ”sysslade” inte riktiga vuxna med. Jag tyckte det var ironiskt sagt av en man som seriöst till vardags bar fluga, tio år innan det blivit modernt. Just handledarens egen klädsel andades akademiker. Eller för att vara exakt, svensk akademiker.
Jag var med på ett seminarium i kommunikation och alla utländska föreläsare hade kostym och slips, den som kom upp slarvigt klädd i jeans och t-shirt var den enda svensk som pratade. Klädkoder är inte universella, utan sätts i de sammanhang som du rör dig oftast i. Även en akademiker kan missa att han bryter mot alla internationella normer när han ställer sig och talar klädd i jeans när alla andra har kostym. Det är alltid bra att undersöka i förväg vad som är rätt ”språk” för dig om du hamnar i en för dig okänd kultur.
Min uppsats blev inte klar, innan jag hunnit skriva färdigt hade jag blivit anställd och chef på ett av företagen som jag hade studerat för min uppsats. Men jag hade redan känt att jag fått rätt i att man använder små signaler i sin stil, vare sig man är medveten om det eller inte.
När jag började föreläsa anammade jag snabbt vad jag kallat media-kostymen. En skjorta, kavaj och blåjeans. Det sägs att det var nyhetsuppläsarna i tv som började med kavaj och jeans, då ingen såg i tv-rutan vad de hade på sig för byxor. För mig var valet genomtänkt och praktiskt, jag var sällan överklädd och aldrig för enkelt klädd. Enda stället som jag klädde upp mig ett steg till var när jag besökte Handelshögskolan. Då smälte jag in bättre genom att ha på mig full kostym och slips.
Men jag vill fortfarande visa vem jag är. Det kan jag lätt göra med små medel. Få märker om jag har ett par Dr Martens eller Getta Grip på fötterna, klassiska skor för punkare, men ser normala ut till kavaj. Då håret inte riktigt finns kvar, kan jag göra mycket med skägget, men bara att jag har det och rakar det lilla hår som fortfarande växer säger en del om min stil.
Märken säger mycket, även om det ofta inte ens ska synas. Än mer säger det att kläderna har god passform. Här finns det motsägelser, det är inte alltid ens kropp passar i det man vill ha. Jag kompromissar alltid till vad som passar mig. Dels av bekvämlighet, men man kan vänja sig vid de mesta former av kläder – när jag arbetade i kostym varje dag slutade jag snabbt ens tänka på slipsen.
Och om jag har använt stil och kläder som exempel, så är det fortfarande lättare än vissa andra former av kommunikation. Humor varierar kraftigt mellan kulturer och även inom kulturella sfärer. Har sett en chef som gillade att vara ironisk och trodde alla andra uppskattade hennes skämt, men istället skapade hon varje gång hon skämtade en frustration hos dem hon pratade med.
Om vi ska återvända till Albert Mehrabians tes om att i vissa lägen så är den ordlösa kommunikationen viktigare budskapsbärare än orden själva och jämföra det med alla missförstånd som kan uppstå när vi skriver till varandra istället för att prata. Hur snabbt dialoger på nätet kan spåra ur, då vi läser in andra budskap än de tänkta i det som skrivs. Det blir en självklar följd om man plockar bort delar av kommunikationen.
Det yttre är lätt det man tänker på som det viktiga första intrycket. Men idag kommer det ofta redan innan man träffat på folk, till exempel i hur du svarar i telefonen eller din mailsignatur.
Tankeuppgift
Läs igenom hur andra skriver i sin mail!
Ta de senaste 10 personer du fått mail från, hur inleder de sina mail och hur avslutar de?
Hur inleder och avslutar du själv mail?
Att svara i telefonen har förenklats då vi nu ofta ser vem det är som ringer. Vi kan anpassa svaret efter den personen. Men det kan också bli fel. Som när jag satt bredvid en kollega i hennes bil, hennes make ringer och hon svarar på högtalartelefonen och jag hör ett:
”Hello, sexy chocolate!”
Kanske inte intrycket hon ville att jag skulle få av hennes man…
En tidigare medarbetare hos mig hade deltid i min butik och sökte därför ytterligare arbete. Hon svarade alltid i sin privata telefon med ett ”Öh!” På ett artigt sätt försökte jag förklara att hade hon gjort det när jag ringt för att kalla henne på intervju hade jag fått ett rätt uselt första intryck. Men det var samtidigt väldigt typiskt henne. Hon var underbart bra på massa andra sätt, men kanske inte just på att svara i telefon. ”Öh!” fungerar utmärkt när det är folk som känner dig, men välj med förnuft när du uttrycker vem du är.
Idag lämnar vi ett första intryck på många olika sätt. En gång när jag föreläste om hur man kunde använda sociala medier som verktyg när man sökte jobb blev jag ifrågasatt av en student som hävdade att det säkert var något vi äldre människor gjorde, men att det inte gällde hennes generation som växt upp med internet. Samtidigt satt hennes jämnåriga kollegor och bytte sina profilbilder efter som jag tipsat om att de kanske vill ha lite seriösare sådana, utan till exempel ölglas i handen. Många har idag gett mig ett första intryck via något forum eller socialt media. Själv kan jag lite skamset titta tillbaka på en del saker jag vet att jag skrivit lite debattlystet och inse att jag inte alltid spridit en trevlig bild av mig.
Kontrollera vad du har för bilder och vad du tänker att de säger om dig. Är du nätschizofren och har många olika bilder i olika medier? Säger bilden vem du vill uppfattas som och vem du är? Stämmer text och bild och ger samma intryck? Är det aktuellt? Finns du kvar på medier som du inte är aktiv på? Hur vill du uppfattas? Anpassa så att du känner att det du uttrycker på nätet stämmer med hur du vill uppfattas.